min box

Jag har en lärare som jag har enorm respekt för.
Hon har pondus, är smart, är pedagogisk - är bäst helt enkelt.
Jag mötte henne på mitt gym i går.
Eller rättare sagt jag hörde hennes röst före jag såg henne.
Vi hälsade.

Jag blev tyst (inbillade mig samtidigt en stor hierarkisk barriär) medan jag packade min väska och hon fortsatte att prata med sina väninnor.
Helt normalt.

Jag lyssnade hela tiden på vad som sades om diverse matställen och annat pladder och när jag zippade igen min väska så märkte jag att hon tittade på mig - som om för att säga hejdå.
Jag tittar rakt på henne och säger.
- Ja så är det...

Varför sa jag så? Ja det undrar jag också.
"Ja så är det" kan man väl inte bara säga så där.
Inte helt normalt.

Hon tittade i allafall konstigt på mig och sa:
- Ha det så bra.

Jag minns inte om jag mumlade något till svar, jag bara skyndade mig ut.
Däremot så sa jag till min cykel, "ja så är det"
Jag sa också "ja så är det" minst hundra gånger i mitt huvud när jag handlade på netto stunden efter.
Herregud, grodor ska ligga i kärret och kvacka - Inte hoppa ur min mun som en tårta rakt upp i någons ansikte.

Tenta i morgon och jag känner mig alldeles FÖR zen för att jag ska vara lugn, eller jag menar att jag är så lugn att jag funderar på varför mitt sinne är så zen:)
Äh!
Plugga kanske.

Stack förbi Elin igår kväll på lite häng, mycket trevligt. Efter det kunde jag dansa i alla fall fem låtar på Morfars utan att skämmas över musiken.

  
  
Jag, Elin, Pierre, Martin, Anna och Ida