min box

När jag äter sockerärtor så tänker jag på Tjernobyl.
Faktiskt.

Det var sommar 1986.
Radion stod alltid på som ett bakgrundsljud och jag plockade ärtor från rankorna i trädgården.

Jag lyssnade till vad mamma och pappa sade.
Att allt gift från Tjernobylolyckan skulle färdas via vinden till Sverige in i de svenska trädgårdarna.
Jag minns hur världen smalnade av och hur rädd jag blev när jag förstod hur lätt det var för kemikalier att färdas in i min trygga värld, till mina jordgubbar, smultron, rabarber och ärtor. 

Jag åt sockerärtor tidigare idag. Jag tycker att de är hemsk goda, även om jag ibland kan inbilla mig en viss giftig smak.  

Tjernobyl.
Efter mer än 20 år går de strålningsskadade generna fortfarande i arv till barnen.
Nedsatt immunförsvar och olika former av cancer, som oftast med en dödlig utgång.
Varje sommar får ett visst antal av tjernobylbarnen komma till Sverige på läger under 3-4 veckor.
Detta läger hålls i närheten av där min syster bor på landet.
Syster med familj och min mamma är engagerade. Insamlingar, aktiviteter, mat etc.
Och äntligen, detta år har jag ingen tentamen som krockar och ska också engagera mig i diverse aktiviteter för att försöka ge barnen en av deras bästa somrar.

Så just nu. Ett kalejdoskop av tankar.
Död, liv, glädje, sorg.
Passivitet vs handlingskraftighet.
Det är osjälviskt att hjälpa.
Men samtidigt.
Är det egoistiskt för att man känner sig som en bättre människa i gengäld - därmed finns det en gömd agenda i människans natur.
Allt är dubbelt.
Alltid.