min box

När jag var 23 så volentärarbetade jag på ett buddhistkloster i Australien.
I två månader höll jag rent i allmänna utrymmen, vandrarhemmet och de stugor som
människor hyrde för att meditera sig fram till ett "bättre jag" i regnskogen.

Buddhistisk etik - 1a regeln.
- Att inte döda, att värna om allt liv.

Detta resulterade i att mitt arbete försvårades.
Australien har många djur.
Australien har rätt många spindlar.
Och spindlar gillar alla skrymseln och vrån.

Så därför var det inte konstigt för mig, att ställa mig med sopborsten i vertikal riktning mot taket.
Peta lite och locka på spindlarna.
- Komsi komsi komsi lilla spindeln!
Så att de kröp på borsten så att jag snabbt kunde springa ut med dem till närmsta buske. 
Allt för att de inte skulle gå en olycklig död till mötes orsakad av mig.

Det kunde ta timmar.
Vissa spindlar satt i nätet och började vibrera och snurra, för att ge det visuella intrycket av att de var större än de egentligen var när min sopborste kom närmre och närmre.
Andra spindlar hoppade rakt ut i luften och formade benen och kroppen till en liten fallskärm och singlade snällt ner till golvet.
Vissa spindlar var så stora att de kilade sina snabba håriga ben över golvet med mina tjut som ekade efter dem. 

Respekt för allt levande.
Respekt för det lilla såsom det stora.
Jag har aldrig känt mig så närvarande som då.
Aldrig känt mig så koncentrerad som då.
Att hitta närvaron i nuet.

I den tanken, i de orden ligger mer än man kan tro.

Så i morse när jag sprang intervaller och min fot sulade iväg en sten som träffade en liten snigel med sitt stora hus så den rullade iväg på stigen.
Så stannade jag abrupt och hjälpte givetvis den lilla kraken upp på snigelfötterna igen, nästan med en tår i ögat.

Så ja.
Jag gillar djur som lever.