min box

Jag försöker avmaterialisera mig själv.
Mina saker äger mig.
Och inte tvärtom.
Det gillar jag inte.

Sakerna har blivit fler och fler.
Och jag är rädd att förlora dem, att de ska gå sönder, jag tror att de kommer att vara bra "att ha" någongång eller att de är sammanbundna med minnen - vilket ger nostalgiska motiv. 

Att undvika skapa ett värde för en sak i ens ägo är svårt.
Väldigt svårt.

Just nu sitter jag i mina fina snickarbyxor som jag köpte för elva år sen. Geeeez (vad tiden går)
Jag hittade ett papper i fickan från en dumleklubba. Snacka nostalgi, längesedan som jag åt dumleklubbor kan man säga och då kan jag också dra den fasanfulla paralellen - jag har inte använt snickarbyxorna på väldigt väldigt länge.
Suck.
Det värsta är att jag älskar dem.
De passar.
De är inte ett dugg slitna.
De är sköna som få plagg.

Enda nackdelen skulle väl vara att folk skulle påpeka "men du är ju snart 30, ska du gå runt i snickarbyxor?"
Nemas Problemas!
Eller ve och fasa - hinta om att jag är gravid.
Gaah!
Eller kanske titta snett för att det inte är modernt.
So?

Så nu sitter jag och trivs i mina nostalgibyxor och väger materialism mot smärtan av att behöva kasta bort dem alternativt sälja dem.

Just nu lutar det åt att trotsa.
Använda fastän jag struttar mot 30.
Använda fastän jag kan antas springa till sandlådan eller dölja en finurlig gravidmage.
Använda fastän sparkdräkter lämnat tiden även om jag missminner mig att det inte var så länge som jag såg folk ha dem (igen)

Grrr, som sagt jag försöker avmaterialisera mig.




  
Otroligt vacker vintermorgon från mitt öpnna fönsterperspektiv