min box

Det fanns en man.
Och jag säger fanns, för han finns inte längre.
Han är död.
Det var inte vilken man som helst.
Han var solen som man inte kunde se när man stod inne och jobbade på köpcentret.
Han var skrattet som bubblade i halsen.
Han var som doktor Cox i Scrubs fast en snällare version, jag syftar då på hur han alltid hade olika flicknamn på oss som jobbade, de varierade efter humör och person.

- Tjena tjena Heckla!
Hans leende gick från öra till öra.
- Men åhhh...
Jag himlade med ögonen. Log.
- Måste jag vara Heckla i dag? Kan jag inte få vara något sötare, jag känner mig inte som en Heckla...
- Jamen Tilda, Tilda kan du få vara idag. För du är ju rätt söt.
Han klappade mig på kinden och pekade på min chef.
- Du kan få vara Heckla idag.
Min chef blängde.
Jag skrattade.

Han var a6 köpcenters hustomte.
Hustomte? Ja de kallade honom så.
Han åkte på sin motorcykel. Köpte sin tidning. Och strök raskt över köpcentret för att hälsa/skoja med alla anställda i varenda butik. Några skämt, några minuter, sen kilade han vidare.
Han var som ett vykort.
En bukett blommor.
En mjuk klapp på kinden.
Ett litet tryck i hjärttrakten.
Och han gjorde allt det där varje vecka för alla oss.

Han är död nu. Fem månader. Borta.
Min sista konversation med honom så talade vi om magkatarr. Jag har det. Han hade det.
- Pepcid duo är det enda som hjälper mot den skiten. Testa den.
Hur skulle vi ha kunnat veta att det var cancer?
I hans mage.

Eftertryck gör ont
Avtryck lämnade han.