min box

Häromdagen när jag gick från stranden så mötte jag tre pojkar i tidig skolålder.
De hade precis kastat sten på en tjej i min ålder.
Hon skrek på dem. Hon hade fått en i huvudet.
De skrattade.
När jag gick förbi dem spände jag ögonen i dem.
Jag försökte med ögonen säga: skulle bara våga kasta.
Jag visste.
Och de visste.
Mycket riktigt smattrade stenar i nacken på mig en sekund senare.

Så klart jag skällde ut dem.
De skrattade inte. Men jag kunde ändå se att de var roade av mitt utspel. 
Det ekade från mun till mun: Det var inte jag, det var inte jag heller.

Fan.
Respekt? Rädsla?
Inte ens vett att gömma sig liksom.
Som att själva utskällningen offentligt var det som var det roligaste.
Jag förstår verkligen inte detta med uppmärksamhet längre.
Tydligen är negativ uppmärksamhet något som driver vissa kids (människor) idag.
Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet?

Och det är det som gör ont på riktigt.








Låten som är totalrätt när man är förbannad....