min box

Lena under luppen

Mamma sa alltid, varför kan inte du sova som alla andra barn?
Jag var och är som sagt inget bra på det.
Sova alltså.
Så nu har jag gjort research.

Nattskräck
Jag har alltid trott att det var det jag led av som liten.
Men efter läsning om hysteriska anfall i trans så känns det inte riktigt som om det var det jag höll på med då.

Jag ville inte sova, jag vågade inte sova.
För jag trodde att världen försvann när mina ögonlock fladdrade igen.
Jag ville inte vara utan livet på något sätt.
Rädd för att förlora den, det, allt.
Så jag satt uppe så länge jag orkade.
Läste, skrev, pysslade, provade kläder, tänkte, planerade, lyssnade på radion.
Tills jag utmattad stupade i säng.

Mamma säger nuförtiden: Ska du göra det nu? Så här dags?

Jag tänker inte längre, att jag inte vågar sova i stället har jag förhandlat med mitt mer vuxnare jag.
- Jag tar tillvara på de timmarna som står för min centrerade egentid.
Inte vanlig egentid utan centrerad egentid.
Vilket betyder att jag inte behöver prata med människor, se människor, inga tider att passa, det finns inga måsten och därmed inte ett enda stressmoment.
Bara jag. Tillsammans med mig själv.
Och evig tid.
Som nallas ur sömnpotten.


Vilket leder mig till min verkliga diagnos.
Narkolepsi. Extrem lightvariant, men ändå...
Ett ihopkok av wikipedia och andra websidor.
 
Eftersom jag inte går och lägger mig, så sover jag för lite.
Vilket leder till att jag somnar på lektioner under tiden då jag skriver, dricker vatten och skickar stenciler
Vilket leder mig vidare till nu.
Jag har somnat sju gånger redan medan fingrarna snubblat över tangentbordet.
Jag har fått backa sommarprataren Cecilia Frode på webradion för många gånger.

Ingen nattskräck.
Nästan Narkolepsi?
Frivillig insomnia?
Trött är jag i allafall.

Nu har jag två val.
1. Lägga mig i soffan och vakna om några timmar med en alienerad känsla näst intill apatisk.
2 . Städa! Upp och hoppa.

Och den första låten som poppade upp nu var:



Grabbarna som vände byxorna bak och fram - det var tider det:)