min box

Malmö i mitt hjärta.
Jag känner varje gång jag åker till Malmö att jag inte är färdig med staden. 
Jag fick en liten klump i magen när jag var tvungen att mana fram minnet av vilket nummer det var på bussen som gick till Värnhem.
Nummer sju.


Och AGskrapan stod kvar.
Eller ja, AGskrapan bytte identitet under året vi bodde där till Coop.
Men för mig kommer det alltid att vara AGskrapan.
Denna fyrkantiga betongklump.

Det bästa var när man hade glömt att handla något eller när förfestande människor käkat upp alla chips.
Då kunde man bara ta hissen tio våningar ner och gå de femton stegen in på AG (skånskt Ica fast billigare) som låg på bottenvåningen.
Lyx i form av ett en fyrkantig grå betongklump.

Nu konkurerar dock AGklumpen av det nybyggda superkomplexet Entré.
Entré känns lite som en alldeles för ren fläck i det nergångna.
Som en för ren fläck som glänser och som man inte riktigt vågar närma sig.

Malmö var öl.
Malmö var fina konversationer med saknade kollektivvänner.
Malmö var falafel.
Malmö var att känna skrivandet igen.
Malmö var skratt, tankestimuli och sällskapsspel.
Malmö var falafel.... ja, igen. 



   
   
Dödlig allvar under sällskapsspel i Kajsas kök, falafel, AG-skrapan i bakgrunden, öl och vänner.
Malmö helt enkelt.