min box

I fredags runt åtta när jag squinkade fram på min cykel på vägen till skolan.
Så körde en stor lastbil rakt in tågbron som jag cyklade under.
Lastbilen var för hög. Hela den övre delen av lasbilen skalades av och hamnade bakom den.

Det såg ut som ett stramt korthus som föll ihop.
Men det lät mer. En jäkla smäll.
Från att ha halvsovit på cykeln tvärnitade jag och halade upp mobilen för att trycka 112.
När jag äntligen såg att chauffören hoppade ut ur den knölade hytten med händerna i sidorna som gav intrycket " fan inte nu igen" snarare än "jag är skadad och chockad" så hoppade jag upp på minibiken igen.

Resten av vägen var jag mycket nöjd med min insats.
Inte för att det jag gjorde var speciellt heroiskt, men ändå, jag har kommit en bit.
Förr blev jag alltid handlingsförlamad när det hände något katastrofartat.
Som när jag jobbade på dagis och såg att en unge höll på att spy - jag verkligen såg det i slowmotion. Och jag bara tittade på istället för att snabbt hämta en papperskorg. (och spyor är katastrof i min värld - fobi)
Som när jag var i turkiet med mina tjejkompisar och en man hade fastnat i en bussdörr med armen och skrek som en stucken gris.
Alla utom jag var ute ur bussen på en sekund för att hjälpa, jag satt kvar paralyserad.

Men som sagt.
Jag har blivit mycket bättre.
Och jag är mycket nöjd över min "icke paralyserade" insats.