min box

Om jag bara skulle svamla så skulle jag inte dela upp, inte skala av, inte censurera, utan bara bygga en box så här. Som en box av ord i en box - min box. Om jag bara skulle svamla skulle du höra henne säga duktighetsbenen och hon skulle vilja att du skifta över tyngden mot flippbenen och skulle mana på och säga vad vill du och vad vill du som ett mantra och jag skulle känna mig fyrbent, för fyra ben är många fler än två och två av varje blir som en häst som slår bakut. Om jag bara skulle svamla precis som mina tankar korsar hjärnan utan att tänka efter så blir det så här och det är socker vampyrer varulvar och insomnia. Om jag bara skulle skriva nu utan att tänka exakt vart punkterna ska vara så längtas det till juni men juni är ändå svårt och att tänka framtid är som en tid som är blank och jag vet ingenting så medan jag väljer examensklänning så händer det saker med det rastlösa stråket över bröstkorgen och om jag inte skulle stanna nu om jag inte skulle stanna nu så skapas det en rytm där tangenterna trummar för varje slag och det finns ingen grammatik för jag skiter i grammatik för orden går snabbare än livet. Och i ett annat land längre upp säger man hon och han om verkliga ting och inte människor och det är helt okej för mig för jag tycker ändå att det är trist med grammatik. Sen vet jag att det blommiga farfarslakanet inte kommer hålla i all evighet. Och det med strukturen och planerna och man kan visst börja en mening med OCH och hon med den röda jackan sa att jag var dålig på att planera och hade hon bara vetat så hade hon förstått att hon inte hade stått där hon stått om det inte var för att jag hade planerat det. Och jag tänker på vågor och vattenytor och hur sköra de är och löven mot himlen och rötterna mot jorden och jag svamlar och jag tänker och hastigheten ökar. Jag tänker på två olika pussel som läggs på två olika bord i två olika kök. Det är svårt att bromsa och jag tänker på porslinsblomman som doftar om kvällarna och ljuset som stannar kvar längre och om jag inte delar upp, skalar av eller censurerar så kan jag villigt erkänna att som människa kan man vara vek och man är som oftast sin egen värsta fiende. Men det visste väl alla redan, så här i boxen om boxen min box är det trångt, hur nära orden är varandra och hur svårt det blir att andas i tempo i detta tempo och det ökar och det ökar och kanske är det där kanten på boxen och förmodligen borde man skärpa till sig och det är trångt i boxen och locket ligger på och det är svårt att andas det finns ett syfte med det att det ser ut som en fyrkant och att känna sig instängd och alla är sina egna värsta fiender och borde göra hål i boxen hitta  hitta ventilen och luften som strömmar in och ni som har läst färdigt det här borde nu ta det djupaste av andetag.