min box

Längre bort på Tylösand heter det inte Tylösand längre.
Tydligen heter det Tylöbäck.
Där ser man...
Wroooom
I`m off
 

Pavement är ett snyggt ord
Jag tänker på maskrosor...

Tylö 
sand


Sand överallt.
Väskan, köksgolvet, hårbotten, öronen och mellan tårna.

Saltet.
Sanden.
Branden.
I huden.
Även inuti.

Oförskämt ledig liksom.

Önskar dock att jag hade en skimboard
och en longboard
och en surfboard. 

Men men, minibike is okej.
Off I go...


 

Tydligen är det så att bläckfiskar har tre hjärtan.
På rad liksom.
Ett centralt.
Och de andra på var sin sida.

Daggmaskar har fem hjärtan

Jag har ett hjärta och jag har garanterat använt det mycket idag.

ONCE upon a time
I remembered it was winter
we smiled and cried to the music of the story
or to the story of the music.

På morgonen efter.
ljuset var sprött
Och du hade redan lyckats memorera tonerna, texten och nynnade.
Nina vännen lova att alltid sjunga...







Se filmen...

Innan flyget hem tågade vi förbi Mican och hennes fransman i Tours.
Förlåt Micans fransman, för jag kan inte stava ditt namn eller förstå att ditt namn är något annat på facebook???
Jean Charles? Onetwo Violleau?
Hmm.
Vackert språk den där franskan... men ganska obegripligt.

Staden, floden, broarna, konversationerna, maten, kreativiteten, den franska balkongen, gästfriheten, sightseeingen, arkitekturen, konsten, böckerna, loppislängtan och burkiga presenter.
Och såklart, grym uppgradering av de bästa chokladcroissanter i Tours.

  
   
  
    
  

Efter två dar i Paris och en diet bestående av bröd i olika former toppat tillsammans med fyra pain chocolate
sov jag hela tågresan ner till franska kusten.
Jag hann se några slott och några vinfält.
Resten var en dåsande dimma.

En vecka på surfcamp alltså.
Trots respekt för vatten, snudd på lite livrädd.
Så vinglade jag som en nyfödd kalv på en bräda i Atlanten.
Först trevande.
Sen lite mer argt som bara jag kan.
Svärande.

Med allvarsamt uttryck i ansiktet.
Föll jag, flög jag som en projektil huvudstupa ner i vattnet.
Gärna in sanden.
Om och om igen.

Efter kallsupar och en magsäck fylld med saltvatten.
Blåmärken överallt, skrubbade knän, ömmande armar och axlar.
Och en solbränna värre än en "bonnabränna" (våtdräktsbränna)
Lyckades jag surfa.

Eller ja.
Jag lyckades ta mig upp och stå några gånger.
Glida in på en halvhjärtad skummad minivåg.
Hur det såg ut sen?... det spelar faktiskt ingen roll.
I´m a surfgirl!
Nåja, en kobent surfgirl:)

I´m hooked...

  
   
  
  
    
 

Hittade ingen bra version av låten.
Så det fick bli en hemmadoning av någon snubbe, men ljudet är bra i allafall.
Blunda och lyssna.




Stay out of trouble - Kings of convenience

I´m doing my best....

- Fransmän är så jäkla otrevliga, ingen serviceminding alls.
- Nä precis.
- Amerikanare vet hur man gör.
- Ja, de kan service i allafall - de vet hur man spelar trevliga.
- Ja eller hur.


Tystnad.

Ännu längre tystnad



- Sa jag precis att jag tyckte bättre om amerikanare än om fransmän?
- Ja.
- Jisses.

Jag hade tänkt mig Paris.
I solnedgång.
Eiffeltornet i ett rosa skimmer.
Filt, vin och ost.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det regnade i Paris.
I två hela dagar.
Och helt plötsligt hade Franska staten bestämt att det var olagligt att dricka vin vid Eiffeltornet.
Där ser man.
I bland är det dumt att längta efter klicheér.

Såklart att Paris var vackrare än jag tänkt mig.
Ändå.
Solen letade sig fram när vi slött stegade oss upp mot Sacre Coeur och jag kände att Amelie och jag var kompisar.
Finast var det att promenera utmed St martin i en gnisslande regnkappa smaskandes på en chokladcrossiant.
Vattnet, ytan så nära.
Små broar. Nästan overkligt leksakiga.
Och regnet spelade ingen roll.

   
  
   
   
   
  

Malmö i mitt hjärta.
Jag känner varje gång jag åker till Malmö att jag inte är färdig med staden. 
Jag fick en liten klump i magen när jag var tvungen att mana fram minnet av vilket nummer det var på bussen som gick till Värnhem.
Nummer sju.


Och AGskrapan stod kvar.
Eller ja, AGskrapan bytte identitet under året vi bodde där till Coop.
Men för mig kommer det alltid att vara AGskrapan.
Denna fyrkantiga betongklump.

Det bästa var när man hade glömt att handla något eller när förfestande människor käkat upp alla chips.
Då kunde man bara ta hissen tio våningar ner och gå de femton stegen in på AG (skånskt Ica fast billigare) som låg på bottenvåningen.
Lyx i form av ett en fyrkantig grå betongklump.

Nu konkurerar dock AGklumpen av det nybyggda superkomplexet Entré.
Entré känns lite som en alldeles för ren fläck i det nergångna.
Som en för ren fläck som glänser och som man inte riktigt vågar närma sig.

Malmö var öl.
Malmö var fina konversationer med saknade kollektivvänner.
Malmö var falafel.
Malmö var att känna skrivandet igen.
Malmö var skratt, tankestimuli och sällskapsspel.
Malmö var falafel.... ja, igen. 



   
   
Dödlig allvar under sällskapsspel i Kajsas kök, falafel, AG-skrapan i bakgrunden, öl och vänner.
Malmö helt enkelt.

Okej.
Ost och en kväll med Amelie kunde jag glömma.
Jag säger bara en sak.
Teknik.
Igen.
Banne mig, nästa gång blir det charter.

I morgon blir det Malmö och träffa kollektivet AGskrapan.
Sen.
Tour de France.
Äntligen.

När jag är ute på en rask promenad exempelvis i skogen.
Så kan jag ibland hamna precis bakom en annan traskande människa.

Ibland viker de av på en annan stig, för att undvika mig flåsande i nacken
Ibland saktar de ner för att jag ska kunna "promenada om dem"
Men det mest intressanta är de som kämpar, spatserar med enorma steg för att jag inte ska komma i fatt dem.
De svänger med hela bäckenet, roterar hela bålen och fladdrar med armarna.

Roligast är när det kommer en nedförsbacke.
Och vederbörande framför mig tar tillfället i akt och börja springa för att sedan sakta ner igen när de hetsigt blickar bakåt och ser mig på behagligt avstånd.

Vad de inte vet är att jag alltid snabbar på mina steg.
För att jävlas.

Lena har nu anammat sin svenska mänskliga rättighet.
Och fullgjort sin svenska mänskliga skyldighet i demokratins namn.
Och röstat.
Det tycker jag att alla ska göra.




Dags att packa i väskan som följt mig under alla år under alla mina resor.
My best friend indeed...
Sydostasien var din första resa år 2000.
Håller fortfarande trots ditt budgetnamn.
Förr var det inte alls svårt att åka med en tandborste och lite underkläder.

Nu.
Ska proteinpulvret med.
Måste ju hålla mig mätt go och glad som vegetarian.

Gymmet (gummiband, löpardojor, träningskläder, sporttejp)
Ärligt. Jag dör utan.

Mobilladdare, kameraladdare, Ipod, mobil.
Denna tekniska värld som förgyller ömsom jävlas med mig.

Reseapoteket har växt enormt för jag har börjat noja mera.
Köpte solfaktor till läpparna igår - det skulle aldrig ha hänt för 10 år sen.

Och alla dessa papper, bokningar, kartor, resturanginformation, Parisguider i form av utskrifter som ska släpas med.
Online my ass.
Förr hade man en biljett.
Dit och hem.
That was it!



Fan.
Det ringer någonstans...
Shhh.
Gaaaaammal
Gaaaaammal

Paris Paris
snart anländer jag med min resväska
vi ska ta en promenad du och jag
visa mig allt
jag har velat det länge
se dig.





Alltså.
Nu laddar jag för Paris.
En annan typ av disco av Detektivbyrån går på repeat på datorn.
 
Jag känner karusellen, dragspelen, kullerstenarna, Rue de någonting, Boulevarderna, brasserierna och chokladcroissanterna.

I morgon.
Ska jag äta ost, kanske dricka lite vin.
Och titta på Amelie från Montmartre.
Komma i stämning.
Påbörja resan helt enkelt.

Okej han har hört mig.
Uppenbarligen.
Och blivit mycket arg.
Jag  känner mig straffad i allafall.

Av gud?
Nja.
Eller jo om det fanns någon gud och det var han som hånade mig så skulle jag döpa honom till teknikguden.
Allvarligt.
Han borde inte lyssna på mitt mummel när jag går igång.

Det började med mitt spinningpass, filmen var inte okej.
En stor svart rand genom hela introduktionen.
Det var ju inte direkt ett litet projekt att öva, cykla, fixa lokal, och fixa folk som kunde cykla.
Nu måste det göras om.

Mobilen har börjat hänga sig.

Spotify hackar.

Facebook vägrar ladda upp ny profibild och vissa bilder går inte ens att se längre.

Ett backspace för mycket och hela natten var förstörd när jag suttit och laddat bilder till bloggen i över 2 h, de försvann.
Jej!

Bokade ett fint hotell i Paris, nära tågstationen.
Mitt i betalningen så ordnade den suveräna bokningssidan så att det fina hotellet 3 minuter från tåget helt plötsligt blev till ett skabbigt hotell över 30 minuter bort.
Vad ska man säga? 
- Men det renoverades 2006, så det är nog fräscht.
- Omen va fan, kul att de bara har möbler från 80talet då?

Och igår satte jag mig framför teven för första gången på flera månader.
Funkar den?
Teknikguden... jag förstår inte riktigt vad du vill visa mig.
Det jag redan visste visade sig vara sant.
Teknik is crap och du kan aldrig lita på den.
Hmpf.

Och fan om du rör min dator!

Morgonpromenad
Behöver jag säga mer.
Jo kanske.
Jag hade kameran med mig också.
Döööh...

   
  


   
   

  
Gudomligt vackra flickor i solen vid havet och jag tog mitt första dopp:)
  
Ricko leker och det blev grill i parken
   
Jag försökte gå på slackline, men eftersom jag gillar att hoppa mer än något annat
så kan man se på bild nr 3 att jag vänder mig om för att checka av den sviktande lyktstolpen.
Sen faller jag givetvis.
   
Ricko behövde ingen hjälp, han har övat.
Ida testade också och pinnälskande Älsa var med i parken.

Sammanfattning:
I ett hus på landet  befann jag mig för "the better good" som man brukar säga
Alltså.
Välgörenhet med ett stort hjärta.
Tjernobylbarnen.

  
Utsikt från min systers altan, hästar och jag
  
Systersonen ramlade, fick fryst kycklinglår på knäet och Ukrainska flickor som tyckte mäkta synd om honom.
Gissa om han var nöjd?
  
Ingen hoppborg men en studsmatta var gott nog och den hittade jag minsann.
  
Mellangården by solnedgång, leksaksträdet och Tjernobylbarnen.
  
Saft, såpbubblor och båtåkning.
   
Mera såpbubblor.

  
Ronja gör en "rumpnisse i mössa", tjernobylbarnen väntar på att få välja presenter i leksaksträdet.
Hugge var med också.

Sammanfattning:

Tentafest nr 1 torsdag på Bolmens
Tentafest nr 2 fredag på Östra stranden

  
Jag, Sunita, Frida, Idah, Malin och Alex på Bolmens

  
Alex, Me, Su, Malin, Mangnus och Åsa på Östra stranden