min box

Hade detta varit långfredagen och Jesus hade hängt på korset.
Då hade jag förstått.
Men jag tror aldrig att jag har haft en längre torsdag i hela mitt liv.
När man är sjuk...
Helt plötsligt är facebook dött. Teven skrikig och filmerna som jag längtat efter, är inte ens värda att se.
Det är rätt konstigt.

Så jag har sovit och funderat på min framtid. 
Men framtiden är så stor och känns så oåtkomlig just nu där jag ligger i Pippi Långstrumpställning bland knäckebrödsmulor att jag i stället hamnade bakåt i tiden. Det vill säga i tonåren. 

Tänk er att jag hade knölat ihop mina svarta jeans till en boll som jag band ihop med snören och stoppat i klorin.
Resultatet blev kossabyxor eller ja, en form av batik. Pappas rutiga skjorta. Grön militärjacka. Svarta Dr Martens. Och mina blonda toppar hade jag målat röda med en spritpenna.

Låten som jag grät mest till var denna.
Världen var upp och ner, fruktansvärd och underbar på samma gång.




"Jag ska kyssa ditt hjärta i kras
Karenina, ditt pussel blev aldrig klart"


Tydligen ska det vara rutiga skjortor, Dr Martens och fläckiga jeans till hösten. Härligt härligt.
Punk och Grunge. Jag säger då det. Been there, done that.

Jag tar tillbaka det jag sa igår.
Min attackförkylning har eskalerat till huvudvärk, känningar i bihålorna, vidare in i vänster öra och feber.
Feber?
Jag har aldrig feber...
Eller ja, vissa skulle kalla det förhöjd temp.
Konstigt mår jag i allafall.
Lite som en alien i kvadrat. Inte för jag vet vad det är, men det  känns så i min kropp.

Så det blir antagligen mera gnäll och väldigt mycket mer bloggande för tevekanaler har jag ju inga och de enda filmerna som ligger och dräller är Amelie från Montmartre, Dirty Dancing och Bridget Jones dagbok.

Knapra alvedon.
Sova i soffan.
Och jag ska riktigt riktigt känna alla pengar som jag förlorar genom att glo på Rapport, Simning, Xena - krigarprinsessan och  Tillbaka till Aidensfield.
Omen va fan!
Skit teve.

Tungt att andas.
Spinningen idag var värre än tour the france.
Nu kittlas det i halsen och jag har svårt att svälja
Detta betyder en sak enbart.
Jag håller på att bli sjuk.
Gaah!
Nöff nöff influensa?
Dont want to.
Dont have time to.

Ruskigt roligt inlägg det här.
Nää jag tar semester från bloggen nu, för jag gnäller alldeles för mycket för min egen smak.
Ska generera lite mer roligheter, för så här kan jag inte ha det. Kommer tillbaka när jag har något roligt att berätta eller tänkvärt för den delen. Jag ska bara jobba som en vanlig människa cirka 8 h per dag så det kan faktiskt vara så att jag hinner med något ytterst spännande.
See ya.



Because it´s so beautiful!

Har jag sagt att jag ska till Portugal?
Det ska jag.
Sol minst 310dagar om året, surf, vandring, böcker och havet.
Det är det enda som gör att jag behåller mitt förstånd just nu.
Målet.

- Please be seated, take a deep breath and before you know it... it´s time for take off.



Nostalgi kan aldrig vara fel:)

Jag känner mig som en ensamstående småbarnsförälder ibland.
Jag har tre barn.

Kropp och hjärna heter dom. Där hjärnan råkar vara tvåäggstvilling.
Kroppen som är den där dampiga ungen som inte kan sitta still, som alltid är på väg åt alla riktningar på samma gång. Kroppen vill bara hoppa, dansa, springa och studsa. Energin måste få utlopp.
Den ungen är det ingen som sätter sig på och det går inte heller säga till på skarpen för den lyssnar inte.
Trotsåldern kanske man kan säga.

Hjärnan är två ungar, det enda de har gemensamt genom att vara tvillingar är att de tänker mycket.
Annars är det så att den ena är högjudd, frågar i evinnerlighet tills det inte finns några svar, skrattar, pratar och bubblar tills någon säger tyst.
Den andra är den som analyserar i det tysta och är mest känslosam och tar allt på största allvar. 

Som ensam är det jobbigt.
Att hålla reda på alla.
Ta hand om allas behov.
Så att de känner sig lyckliga och trygga.
I en hektisk tillvaro skulle de behöva en förälder till.
Som åtminstonde fick dem i säng i tid.

Och ibland vill jag ha semester från alla tre.
- Kan jag få returnera de här?
- Tyvärr datumet är utgånget och förpackningen är bruten.


 

Att sova

Jag försökte verkligen förbereda mig
Men lyckades trots det inte ligga i sängen förrän kvart över elva.
Pratade i telefon i åtta minuter.
Läste i två minuter och kände att ögonen flappade.
Buntade kuddarna i den exakta ordningen. Lade mig att sova på min högra sida.
Eftersom det är den enda sidan. Knäna nära kroppen. Släckte.
Jag kände mig så nöjd över min prestation.

Jag var precis på väg in i dvalan när jag vaknade av skrik och oljud.
Jag tittade ut genom mitt lilla vindsfönster.
Det var ett par som grälade mitt i gatan, utanför mitt hus, en söndag efter tolvslaget.
Såklart var det så.
Jajamensan.

De slutade skrika runt halv ett.
Jag hade vid den tiden snurrat mina lakan trippelt och frippelt och tyckte det var tråkigt att ligga ner.
Det tog sin tid.
Men för tredje gången den här sommaren så sov jag mer än 8 timmar.
Vilket är en prestation i sig för mig.

- Oh Ms what´s that button for?
- Thats for the autopilot.
- Should we use it Ms?
- We alreday do my friend, we already do.

 

Det fanns en man.
Och jag säger fanns, för han finns inte längre.
Han är död.
Det var inte vilken man som helst.
Han var solen som man inte kunde se när man stod inne och jobbade på köpcentret.
Han var skrattet som bubblade i halsen.
Han var som doktor Cox i Scrubs fast en snällare version, jag syftar då på hur han alltid hade olika flicknamn på oss som jobbade, de varierade efter humör och person.

- Tjena tjena Heckla!
Hans leende gick från öra till öra.
- Men åhhh...
Jag himlade med ögonen. Log.
- Måste jag vara Heckla i dag? Kan jag inte få vara något sötare, jag känner mig inte som en Heckla...
- Jamen Tilda, Tilda kan du få vara idag. För du är ju rätt söt.
Han klappade mig på kinden och pekade på min chef.
- Du kan få vara Heckla idag.
Min chef blängde.
Jag skrattade.

Han var a6 köpcenters hustomte.
Hustomte? Ja de kallade honom så.
Han åkte på sin motorcykel. Köpte sin tidning. Och strök raskt över köpcentret för att hälsa/skoja med alla anställda i varenda butik. Några skämt, några minuter, sen kilade han vidare.
Han var som ett vykort.
En bukett blommor.
En mjuk klapp på kinden.
Ett litet tryck i hjärttrakten.
Och han gjorde allt det där varje vecka för alla oss.

Han är död nu. Fem månader. Borta.
Min sista konversation med honom så talade vi om magkatarr. Jag har det. Han hade det.
- Pepcid duo är det enda som hjälper mot den skiten. Testa den.
Hur skulle vi ha kunnat veta att det var cancer?
I hans mage.

Eftertryck gör ont
Avtryck lämnade han.

För någon dag sen talade jag med en kille på jobbet om vattenskräck.
Jag har vattenskräck.
Han har vattenskräck.
Jag, mest för att jag är rädd för att kvävas tillsammans med vissa minnen.
Obehagligt.

Han har snarare problemet/rädslan för att han inte vet vad som finns under ytan.
Vad som skulle kunna komma upp från botten.
Det han berättade var egentligen inte kul.
Men jag kunde inte sluta skratta. Väldigt dåligt av mig, man är inte direkt finkänslig när man tänker i bilder och allt i huvudet ser ut som på en tecknad film. Tyvärr.

Han berättade att när han skulle ut och simma i en tjörn när han var nio så satte han ner foten.
Det var mjukt och slemmigt och hans fot sjönk in i det.
Det var en älg. En död älg.
På botten.
Hans fot sjönk in i magen på älgen.
En av hovarna stack upp ur vattnet.
Dink!
Det är inte kul.
Fast egentligen jävligt kul.
Fruktansvärt otippat.

Så idag när en påse med fryst kyckling långsamt gled uppför bandet vid kassan.
 Do di do di do di do di.... (hör hajen)
Och en knotig del som såg ut som en hov stack ut ur påsen kan ni tänka er mig vikt dubbel.
Garvande med skrattårar. Han skrattade också, så mycket att vi fick be kunderna om ursäkt.

Sambandshumor:)

Min favoritfrukt är körsbär.
Eller ja, mitt favoritbär är körsbär.

Det är den enda smaken som kemikaliergubbarna verkligen inte lyckats imitera när det gäller dryck, godis, tuggummi, etc. Inte ens i närheten.
Jag tycker att det är dags att lägga ner den smaken. I kemisk form.

Har ont i Trapezius och Latissimuss dorsi efter min vandring med 18,9 kilo igår.
Så nu vet jag det.
Jag får tydligen bättre kontakt med de musklerna när jag kånkar mat än när jag i själva verket styrketränar.

Om jag hade haft tid så hade jag vart i Helsingborg i kväll och lyssnat på Salem al fakir.
Vill. Vill.
Men eftersom jag jobbar varje dag så går inte det.
Gnäll. Gnäll.

Om jag hade haft ork så hade jag studsat iväg till Leffes nu.
För alla andra ska dit.

Jag sammanfattar mig själv. Nu när jag ändå tycker så himla mycket.
Jag är totallycklig.
Trots äckelkörsbär. Trots krullhåriga Salem så långt bort med sin ljuva stämma. Trots att alla andra orkar och har tid att dansa hela natten. Trots lite kassa träningsresultat.

En timma är allt jag behöver för att bli jag igen.
En timma där inte en enda tanke möter en annan.
Jag försvinner in. En luftgrop som är röd. Intensiv. Trummor. Barfota. Över golvet. Nedsläckt och mitt hjärta i samma takt.
It´s you and me!
Dance. Dance. Dance.




Shake that bootie:)

Igelkottar.
Jag gillar dem.
Tydligen har de ihopvuxna skenben och vadben.
De är hälgångare, det vill säga att de sätter ner hela fotsulan i marken när de går.
6000-8000 taggar.
Varje tagg har en muskel, musculus arrector pili.
Många muskler blir det.

Jag kan inte låta bli att känna mig som en igelkotte.
Plattfot vs hälgångare.
Huvudsakligen aktiv i gryningen eller på natten.
Till synes lite luddig och lite söt.
Mjuk på insidan.
Men med många taggar på utsidan.
För att skydda mig själv.

Kylskåpet gapade tomt så när som på en charlottenlök, dijonsenap, en flaska vitt ekologiskt vin och en Staropramen.
???

Ovanligt mycket alkohol för en tjej som inte festar speciellt mycket.
Om alkoholen överbrygger maten i kvantitet då är det illa.
Jeez så kan man ju inte ha det.
Eftersom jag dessutom är senil och glömt bort att jag får min semesterersättning i dagarna, vilket jag glömmer varje år,
så är lyckan fullkomlig med 7300 kronor extra.

OOoooooo storhandla på min enda lediga dag denna veckan.
Så jag  tänkte att jag gör det bästa av situationen och slog i hop morgonpromenad tillsammans med the land of flygstaden och land of Lidl.
Kodordet var vardagsmotion.

Jag visste att det skulle bli tungt.
Jag visste att det skulle bli långt.
Jag visste att det regnade.
Men är inte känslan av oövervinnlighet helt underbar?

Över två timmar senare
6 km senare
835 kronor fattigare.
18.9 kilo fördelat på ryggen och i händerna.
Kanske inte lika oövervinnlig...
Men rätt nöjd.

Galen?
Självklart!
Levande liksom...

 

Okej eftersom alias "fundersam" tyckte att jag borde vara lycklig för ett sommarjobb i lågkonjunktur så ska jag skriva om allt annat som hänt.

Vaknade klockan åtta till the shins
Snoozade fyra gånger.
Drack chai-te.
Gick morgonpromenad femtio minuter.
Jag såg en kanin.
Jag såg en ekorre.
Jag såg flera sniglar.
Och det började faktiskt regna exakt vid samma träd som jag passerade igår.
Jag sprang trettio minuter.
Tänkte en massa tankar.
Fick håll.
Fick ont i vänster ankel.

Jag lagade fem matlådor samtidigt som jag stretchade på köksgolvet.
Jag duschade.
Det fanns inte tid att raka sig under armarna idag heller.
Åt kvarg.
Sminkade mig under tiden en stärkande drink slank ner (pepsi max)
Donade med håret, hörde Frida i trappuppgången, hämtade cykelnyckeln, klämde den i munnen för att kunna fortsätta med håret och öppnade dörren med foten. Gav henne nyckeln. Kramades inte.

Stängde dörren 11.38.
Cyklade förbi Frida som ledde två cyklar.
Skrek hej då och det började regna vid övergångsstället.
Satt i kassan 11.50.

En kvinna berömde mig för att jag var så trevlig mot de äldre, de behöver omtanke sa hon.
En kille sa att han inte handlade i butiken varje dag för att det låg nära, utan för att han stötte på mig.
Jag tänkte att det måste bli himla dyrt för honom...
Jag hittade ett gömställe dit inga turister kommer för att fråga om de varor de inte hittar.
Bland barnmaten.
Säg det inte till någon...shhh.

Jobbade 10 timmar.
Cyklade hem.
Såg en igelkotte.
Blev glad. Igelkottar rules!

Så där ja.
Summan av kardemumman.
The interesting life of me...





& some architecture in helsinki of course..

Blipp. Krasch.

- Oj förlåt nu blev det lite fel här. Jag är ny. Vänta lite. Så där.
- Ja, jag känner ju inte igen dig.



Tystnad
Tystnad
Och jag kände hur han tittade.
Två pupiller.
Länge.



- Den är fin den. 
- Va?
  Han gjorde en gest mot mitt hår.
- Flätan där. den är fin.
  Han log.


- Åh tack så mycket... vad snällt. 
  Jag röd. Blicken dök ner bland sedlarna.
- Vill du ha kvittot?
- Nej..... eller jo, det vill jag nog förresten.
  Jag ännu rödare.
  Två pupiller dröjde kvar
  Packade långsamt varorna
  Gick sen  

Jag kan säga er
jag kan säga det högt
jag kan skrika
en riktig sanning.

DET ÄR TRÄLIGT ATT JOBBA 12 TIMMAR OM DAGEN!

Och snälla dela då upp ordet TRÄLIGT och lyssna till den första delen.
Träl lika med ofri.

Jag tänker också på allt bröd som slängs varje dag. Flera sopsäckar.
Och en värld i svält. Rätt sjukt. Lyckliga små grisar som får äta.

Och på kunden som skulle tala om för mig att jag visst kunde äta fisk som vegetarian för det var ju absolut inte kött.
Jaså? Jamen då så.
Sluta sprattla!
Sluta blöda!
För du är ju inte ett djur eller jag menar, du består inte av kött, eller jag menar just det.
Du är ju en fisk....
Naaaw jag som inte visste vad en vegetarian var? I 10 år har jag levt i okunnighet. Herregud så här kan jag ju inte ha det.
Please enlighten me.

Okej nu har jag gnällt färdigt och ska sova. Klockan 7 blir det en löptur i skogen för om jag inte får ser världen utanför matbutiken snart så börja jag gråta.
SEN
Ännu 12 timmar of the freaki´n blipping world.
Wihooo




Min favoritsong. Jag behöver den.
Efter 2min och 53 sek
Lyssna igen och igen, det vackraste på repeat.
 I hear in my mind all of these voices
I hear in my mind all of these words
I hear in my mind all of this music
and it breaks my heart.

Så klart jag är för jämlikhet
Men jag favoriserar...
Jag könsdiskriminerar.
Inte med mening
det bara blir så.

Jag lyssnar enbart på de kvinnliga sommarpratarna på p1.
De har haft mer att  säga.
Eller mer att säga mig.
Så är det.



Linda Olsson
Cecilia Frode
Lyssna... 

It´s so beautiful I could cry



Så vacker att jag förträngt hur tråkigt det är att rensa vinbär...

Okej.
12 timmar på jobbet känns inte okej.
Att i ett andetag andas in och skapa den energi som krävs att jobba med människor i 12 hela timmar samtidigt som du har hunnit bli utskälld av två kunder innan du ens har andats ut igen.
Knappt stämplat in på klockan.
Hälsat på dina kollegor.
Hunnit tänka tanken, nu ger jag vad jag har.
Ibland känner jag mig verkligen som en nåldyna.
Eller ännu mer som en nål mot en ballong.
Som smäller.

Nä jag vet inte lilla damen.
Jag vet faktiskt inte vad rimmat fläskkött är.
Jag är faktiskt vegetarian och har inte från den dagen jag flyttade hemifrån köpt en enda köttbit på egen hand.
En planet jag aldrig lärt känna. Fattar du!
Hör du det!
Himla gnälliga köttant!

Istället log jag.
Letade åt damen.
Frågade åt damen.
Svarade damen att det rimmade fläskköttet hade precis anlänt men det skulle dröja innan det kunde kommas åt att packas upp.
- Men det var då själva fan.... det var ju det enda jag kom hit för köpa! Ingenting fungerar ju här!

Nästa kund inom loppet av fem sekunder hann även skälla på mig för att vi hade flyttat den rivna osten till osthyllan.

Oh yes.
Jag säger det igen.
ME
LOVE
SERVICE

I morgon är en ny dag.
Tjihoo!


Jag tänkte ledigt och semester, jag tänkte sommar vidare till surf.
Och detta blev låten? Hmm.....

Jag pallade ju bara några stycken...
Ärligt.
Det finns inget värre än levande saker som går till spillo.

Och ja, jag börjar gråta när någon kastar levande blommor bara för att de är fula.

Så mina fina... eller jag menar era fina whineberries har ett syfte nu.
Jag räddade dem från en otrivsam död.  
Maskar, fåglar sniglar och en blöt gräsmatta liksom.
Vem som helst kan väl förstå hur omysigt det är.
Palla, ta, sno, stjäla?
Whatever.
Min äppelkaka kommer bli så fin.


  



Och den blev fin...

Finaste utbristandet från nattens samtal i trädgården bland filtar och vänner...  


Man finns ju ändå
även om man inte har facebook
                                              
                                              /fridus

Lena under luppen

Mamma sa alltid, varför kan inte du sova som alla andra barn?
Jag var och är som sagt inget bra på det.
Sova alltså.
Så nu har jag gjort research.

Nattskräck
Jag har alltid trott att det var det jag led av som liten.
Men efter läsning om hysteriska anfall i trans så känns det inte riktigt som om det var det jag höll på med då.

Jag ville inte sova, jag vågade inte sova.
För jag trodde att världen försvann när mina ögonlock fladdrade igen.
Jag ville inte vara utan livet på något sätt.
Rädd för att förlora den, det, allt.
Så jag satt uppe så länge jag orkade.
Läste, skrev, pysslade, provade kläder, tänkte, planerade, lyssnade på radion.
Tills jag utmattad stupade i säng.

Mamma säger nuförtiden: Ska du göra det nu? Så här dags?

Jag tänker inte längre, att jag inte vågar sova i stället har jag förhandlat med mitt mer vuxnare jag.
- Jag tar tillvara på de timmarna som står för min centrerade egentid.
Inte vanlig egentid utan centrerad egentid.
Vilket betyder att jag inte behöver prata med människor, se människor, inga tider att passa, det finns inga måsten och därmed inte ett enda stressmoment.
Bara jag. Tillsammans med mig själv.
Och evig tid.
Som nallas ur sömnpotten.


Vilket leder mig till min verkliga diagnos.
Narkolepsi. Extrem lightvariant, men ändå...
Ett ihopkok av wikipedia och andra websidor.
 
Eftersom jag inte går och lägger mig, så sover jag för lite.
Vilket leder till att jag somnar på lektioner under tiden då jag skriver, dricker vatten och skickar stenciler
Vilket leder mig vidare till nu.
Jag har somnat sju gånger redan medan fingrarna snubblat över tangentbordet.
Jag har fått backa sommarprataren Cecilia Frode på webradion för många gånger.

Ingen nattskräck.
Nästan Narkolepsi?
Frivillig insomnia?
Trött är jag i allafall.

Nu har jag två val.
1. Lägga mig i soffan och vakna om några timmar med en alienerad känsla näst intill apatisk.
2 . Städa! Upp och hoppa.

Och den första låten som poppade upp nu var:



Grabbarna som vände byxorna bak och fram - det var tider det:)

På riktigt.
Det gör ont att Michael Jackson är död.

När jag var nio-tio hittade jag ett kasettband som min syster hade spelat av.
Jag spelade det på repeat och särskilt en låt repades av knappen rewind mer än någon annan.
Man in the mirror.
På egenkomponerad svengelska skrev jag ner orden som jag hörde, stavade dem knaggligt och knöligt på en papperslapp. Lyssnade, spolade tillbaka, lyssnade, pausade och på min blåa heltäckningsmatta koreograferade jag min egna dans till låten.

Det fanns ju inte direkt något google eller you tube där man kunde slå in sökorden "man in the mirror lyrics" 
Jag blev i allafall fullkomligt uppslukad av orden:
 

If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and
then make a change.


Ville jag ha en förändring så var det tvunget att börja hos mig....ingen annan.
Fantastiskt tyckte jag
Jag hade makten.


När jag var tolv år hade jag en pojkvän som var hiphopare - han älskade Michael Jackson:)
Många raster under hösten i sexan ekade orden.
- Nä Lena inte så, så här... men kolla då.
Tillslut kunde jag göra moonwalken.

Så nu sitter jag här och känner mig tom.
Och skulle ha velat spontandansa i Stockholm...
Och rockat som fan
Det var det jag vill säga.
Att det gör ont.

Jag är hög.
Trippar. Egotrippar.
Adrenalin, lycka, överhettat. Kalla det vad ni vill.
Ont i kinderna.
Att en person kan skapa bubbel, bara så där.
Eller i närmare bemärkning får mig att se lite halvt galen ut för att jag inte kan sluta le.

Jag häller upp pepsimax i ett högfotat glas innan lunch och skålar med mig själv.
Och ni som känner mig väl förstår att detta betyder fest:)

- Nämen, vart är Micke?
- Micke har fått förhinder så det är jag som ska köra spinningpasset i stället. Lena heter jag.
- Naje!
Hon tittade på mig urskuldande.
- Inget ont mot dig men jag hade velat köra för Micke.
- Inget ont taget, jag förstår precis, jag ska göra mitt bästa för att göra ett lika bra pass som Micke.


Efter passet mötte jag receptionisten J, även hon spinninginstruktör:
Hon berättade att Anja som hon hette hade kommit ner från passet:

- Alltså, J du har alltid varit en instruktörsfavorit, men nudu, nu får du akta dig, du har fått konkurrens.

Denna Anja kom även fram till mig på gymmet senare.
Hon använde ord som superpass, positivt förvånad, jättebra och ville veta när jag skulle köra igen...

Jag var tvungen att lämna gymmet för jag såg så dåraktig ut.
En människa.
Några positiva ord.
Och jag skulle vilja sätta denna känsla på repeat.
Jag tycker väldigt mycket om dig Anja.





Shiny happy liksom...

Jag erkänner villigt att det faktiskt är kul att blippa varor.
Blipp.
Blipp.
Arg kund.
Glad kund.
Jag ler och ignorerar känslolägena

Tiden bara rusa
Blipp.
Blipp
Jag har lärt mig gul lök PLU 4666.
Jag gör fel hela tiden.
Folk måste verkligen hata mig...

Det sura med ett kneg där hjärnan är totalt upptagen med flimrande människor och bultande ljud är:
Att när jag går jag hem så är det i ett vakuum. Orka knappt upp för trapporna.
Öppnar kylskåpet, stirrar, stänger kylskåpet.
Sätter på radion, nej - stänger av igen.  
Steka mat? Koka? Värma? Bara ta något?
För många val.
Ambivalens.
Planen om gym i morse i hurtig gryning har rullat ihop sig till en liten boll och vill inte gå ut.
Jag får helt enklet dansa i köket istället

Eller så kanske jag bara sitter kvar på min stol.
Vickar på tårna lite.




Lite energi behövs... Architecture in Helsinki

dance dance dance
rakt studsande mot trumhinnan
snett ut i fingertopparna
vilar mellan mina tre hjärtan
om jag hade vart en bläckfisk
vill säga
fortplantar sig ner mot benen
alla två
alla åtta
hur många ni vill

överallt
känslan
tamburinen




 

När jag nu ändå reflekterar över pensionärer liksom.
Kan inte sluta skratta:)

is is is is is is
film

Jag frågade min chef.
- Är du säker på att det är en bra tid att sätt in en ny person för introduktion mellan 13-18.30?
- Ja det kommer gå så bra så, Anne kommer ta hand om dig.

Enda problemet var att Anne inte hade tid med mig.
Hon hade tusen andra saker att pyssla med.

Vem som helst kan väl räkna ut att:
Det är fredag = högt tryck
Klockan 13 är det lunch = mycket folk
Klockan 16-17 är det folket från stranden som vinglar in.
Klockan 18-20 folk ska iväg på grillning och fest.

Addera att kortterminalen för hela Sverige passar på att lägga ner.
Och sätt visuellt in en liten blond tjej i en visuellt skapad kassa i en butik bland alla arga, sura, bittra, stressade människor som har annat för sig än att stå i kö.

ME
LOVE
SERVICE
IT`S SO BEAUTIFUL



Ha ha ha ha!!!!

Häromdagen när jag gick från stranden så mötte jag tre pojkar i tidig skolålder.
De hade precis kastat sten på en tjej i min ålder.
Hon skrek på dem. Hon hade fått en i huvudet.
De skrattade.
När jag gick förbi dem spände jag ögonen i dem.
Jag försökte med ögonen säga: skulle bara våga kasta.
Jag visste.
Och de visste.
Mycket riktigt smattrade stenar i nacken på mig en sekund senare.

Så klart jag skällde ut dem.
De skrattade inte. Men jag kunde ändå se att de var roade av mitt utspel. 
Det ekade från mun till mun: Det var inte jag, det var inte jag heller.

Fan.
Respekt? Rädsla?
Inte ens vett att gömma sig liksom.
Som att själva utskällningen offentligt var det som var det roligaste.
Jag förstår verkligen inte detta med uppmärksamhet längre.
Tydligen är negativ uppmärksamhet något som driver vissa kids (människor) idag.
Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet?

Och det är det som gör ont på riktigt.








Låten som är totalrätt när man är förbannad....

Det roliga fast det äckliga
I Frankrike är det tydligen så att det är jättedyrt att köpa toaborstar.
Därför säljs de på secondhand marknader.
Alltså, människor säljer sina användna toaborstar.
Sofistikerat?





Enbart det roliga
Midsommar var röd stuga i Simlångsdalen, sol, långbord i växthuset, kubb, bränd marängtårta, bada tunna, söt hund och trevliga människor.
Helt plötsligt satte jag mig på en buss in till Halmstad för att byta detta vackra mot regn, gyttjig festivaltrask på Bolmens studentområde. Men det var röj.
Det fanns även trevliga människor där med som jag ville träffa.
Jag fick två världar helt enkelt.

Det som var väntat
Jag fick IG på biomekaniken.
OOOoooh vilken överraskning...

Det tråkiga
Jag ville inte prata med dig. Jag ville inte dansa med dig.
Fulla främling.
Du sa:
- Som om jag inte skulle kunna sätta på dig när som helst ändå.

Det tråkiga som är så uppenbart
Efteråt sa en annan kille under diskussion:
Ta inte åt dig, men fatta inte du att det är tjejerna som har makten...
??
NEJ!
Jag har inte makten!
Jag har rätten att säga nej.
Men definitivt inte makten att kunna vidhålla det nejet.

Jag vågade i allafall inte cykla hem utan sov hos en kompis...